Gradalis, av Robert Toth

Gradalis, svensk sci-fi roman, av Robert Toth

För dig som gillar science fiction och en och annan filosofisk fundering

I en avlägsen framtid. Människorna har sedan länge lämnat sin hemvärld och skapat en praktfull civilisation bland stjärnorna. Men även interstellära imperier riskerar stagnation, nedgång och fall. Handelsvägarna trafikeras allt mindre, skeppen lappas och lagas, allt färre nya byggs. Världarna isolerar sig, och man börjar betrakta varandra som fiender. En handfull oliktänkare söker efter de glömda spåren som kan leda till väldets ursprung, historia och dess pånyttfödelse.

Robert Toth är en illustratör, klassisk arkeolog och skribent. Född i Sverige, och sedermera bosatt på Cypern. Gradalis är hans första roman.

Här kan du köpa boken

POCKET

15, 00 $
Pocketutgåva / papper (324 s.)

– finns att köpa på Amazon.

 

E-BOK

Kindle e-bok (mobi-format)
11, 89 $

– hittar du på Amazon / Kindle .

Epub e-bok
79 kr
(vanligt format på Adlibris, Bokus, Bokon etc)
– köp här nedan, klicka på knappen:


Smakprov från första kapitlet av Gradalis

1

Ramses försökte se oberörd ut, men plågades av lakejernas flackande undvikande blickar. De smög runt bordet, spindellika i sina svarta kostymer. Flinka fingrar balanserade silverfat, bestick, benvitt porslin och vackert klingande kristallglas. Ibland nuddade de vid hans arm, beröringen föreföll närmast elektrisk. Han gillade inte när de kom för nära, men rörde inte en min, stirrade rakt framför sig.

De tre männen hade serverat Ramses vid ett flertal tillfällen; dessvärre kände han inte till deras namn, än mindre deras vanor eller ovanor. Trots deras högst påtagliga fysiska närvaro föreföll de oändligt avlägsna, en värld av konventioner och regler skilde dem åt. I hans ögon var servitörerna blott skuggor, skenbilder, som för alltid var fjättrade vid det här bordet, och förmodligen ringaktade de honom på samma sätt. Sömmarna i de skräddarsydda dräkterna knastrade när männen bugade sig efter fullbordat arbete. Sedan gav de sig av, för att uppvakta någon annan.

Ramses sneglade ut genom fönstret medan han smakade sin beska dryck. Krogen där han som bäst höll på att avsluta sin måltid låg bredvid en uråldrig stadspark som omgärdades av mäktiga almar. Kronorna blossade likt fyrbåkar med sina gyllene, höstfrostiga blad. Mellan träden skymtade en gammal staty, en konung i brons. Kolossen var nedvält från sitt höga stenfundament och bar spår efter vildsinta släggor. Slagen hade bitvis slipat bort den mossgröna patinan och blottat en frisk glänsande metallkärna som gnistrade intensivt i kvällsljuset. Magma vällde ur härskarens buk.

Solen var på väg ner bortom horisonten, kluven av stadens vassa sågtandade silhuett. Mörkret sänkte sig. Mången filosof hävdade att detta var universums ursprungliga tillstånd, alla solar var ämnade att förr eller senare slockna och dö, tills inga fanns kvar. Naturlagarna strävade efter jämnvikt, en jämvikt som brutits någon gång i tidernas begynnelse. Uppkomsten av liv var blott en parantes, ett tillfälligt avbrott i evigheten, natten skulle snart åter triumfera. Ljuset var resultatet av en felande ekvation, ett misstag, en darrande fackla, som hastigt blossade upp för att lika snabbt försvinna och blott lämna kvar en bländande irrbild på näthinnan.

Insikten om universums sköra väsen fyllde ett fåtal troskyldiga med skräckblandad nyfikenhet och en vilja att frigöra sig ifrån det förutbestämda. De insåg helt och fullt att deras tid bland de levande var kort och att världen var lika flyktig som oändlig. En förunderlig dådkraft kunde i bästa fall emanera ur denna spänning mellan ande och materia. Kraften kunde anta skiftande former, allt efter utövarens sinnelag, en kamp mot tiden, mot naturlagarna, mörkret, dumheten eller orättvisan.

Alltför få insåg att tillvarons ändlösa motsättningar utgjorde själva kärnan av vårt väsen. Elden brann alltmer sällan i människornas hjärtan; vi dömde oss själva till en tillvaro av leda och i bästa fall liknöjdhet. Vi prisade med blandade känslor de få människor som lyckades upprätthålla glöden och förmådde lysa upp mörkret; de gav oss konst, arkitektur, vetenskap och andra förunderliga ting, ovärderliga för oss, vars själar i förtid slocknat eller aldrig någonsin blivit tända.
Denna dystra höstkväll blev Ramses bryskt påmind om vår inre härnad och dess tusenfasetterade utryck. Han blev ställd mot väggen, trots sin bildning och sina insikter, och han visste inte vilken sida han skulle välja eller vilka vapen han skulle bruka.

Strömmen av människor, som hela dagen outtröttligt passerat parken började sakta sina. Snart var almarna ensamma med det makabra kungaliket vid sina rötter.
Han stirrade ut genom fönstret utan att fokusera blicken, tankarna var på annat håll. Då steg någon in i hans värld, en skugga lösgjorde sig från trädens stammar; ett blekt kvinnoansikte synade honom från andra sidan glaset. Kalla höstvindar slet i gengångarens mörka hår. Hon tvekade, men kom tillslut in i restaurangen. Kanske hade hon stått där hela tiden, betraktat honom, följt hans tankar.

Många hade sökt sig till krogen för att fördriva höstens tristess. Det fanns inga lediga bord, salongen var full; luften var mättad av tobaksrök och skrålet från druckna män. Ramses fångade hennes blick och nickade mot den tomma stolen framför sig. En doft av regn och fukt slog emot honom när han besvarade nykomlingens iskalla handslag.

Hon sade sig heta Iria och önskade något starkt att dricka. Hennes hy var blek, vit som marmor, nästan genomskinlig. Hon bar en sliten, svart skinnjacka och mörka byxor. På fötterna bar hon kraftiga kängor. De aparta plaggen och den djärva blicken avslöjade en människa som alltid var på väg någonstans, som inte stannade länge på ett och samma ställe.

– Vad lockar er till Tychien? Är det ert första besök? löd hans artiga och förutsägbara frågor, avsedda att inleda en konversation.
Hon förblev tyst.
– Är ni här i affärer?
– Jag ska träffa en vän.

Hon svepte hela sitt glas med en van handrörelse. Ett ögonblick trodde Ramses att Iria skulle kasta den tomma pokalen i den sprakande eldstaden intill, men hon hejdade sig, eller så inbillade han sig alltihop. Bakom den kyliga fasaden lurade ogripbara tankar, som han kanske aldrig skulle få dela. Hans ögon lät sig inte hejdas, de levde sitt eget liv, stirrade ohämmat och följde minsta rörelse, registrerade minsta förändring i hennes ansikte. Främlingens händer var graciösa, fingrarna långa och osmyckade. Hur skulle de te sig om de vore prydda med ringar i platina eller guld? Han föreställde sig henne i en karminröd sammetsklänning, med uppsatt hår, och en gnistrande länk runt den vita halsen. I hans inre skymtade en furstinna. Hon var vacker, men verkade kall och förfaren, likt en vandrare som sett för mycket, upplevt för mycket, levt för länge. Han viftade bort irrbilderna och fortsatte konversationen med vacklande frågor, likt en oerfaren yngling:

– Är ni från kolonierna?
– Nej, jag är från Staden.
– Vilket distrikt?
– Jag är navigatör, mitt skepp är mitt hem, svarade hon kort och sneglade ut genom fönstret. Det rådde ingen tvekan om vart hon riktade sin uppmärksamhet. Kungen från forna dagar stirrade på dem med döda ögon, vindtungor ylade genom den ihåliga uppfläkta metallkroppen.
– Varför tror ni man har vällt omkull monumentet? frågade Iria plötsligt och mötte Ramses blick.
– Jag vet inte. Jag är också främling här? Det angår mig inte.
– Är det under er värdighet?
Hennes tonfall var oväntat, provocerande, men han fortsatte konversationen, nu på hennes villkor.
– Dådet riktar sig inte mot den gamle kungen, han är glömd sedan länge. Ingen kommer ihåg hans gärningar, ingen minns hans tidsålder.
– Alltså är det något annat vandalerna vill säga.
– Det finns människor som vill radera ut det förgångna, de är rädda för historien. Forntidens röster skrämmer dem.
– Vår värld är fortfarande rik på minnen, vi måste vara rädda om vårt arv.
– Vandalerna tillhör samhällets utslagna, de har inga arbeten att gå till, inget ansvar. De besitter ingen kunskap, ingen kulturell bildning. De förstår inte, inser inte konsekvensen av sina handlingar.
– Då måste vi upplysa dem, hennes röst blev strävare; tror du att de nöjer sig med en staty? Nej, de kommer att krossa allt. Vad händer när de ger sig på biblioteken, museerna, och templen? Våra förfäders värv kommer att glömmas bort, förvandlas till stumma skärvor i jorden, och utan våra minnen, sagor, myter, lagar och lärdomar är våra själar lika nakna som djurens.
– Vad kan vi göra? Vi lever i en fallen värld.
– Antingen reser vi oss, eller dör tillsammans med den.